Professorn: Gå inte på myterna om löparskor


Människan i dag har inte en livsstil som är anpassad för att springa barfota, menar Toni Arndt, professor i idrott och docent i biomekanik. Foto: Jessica Gow/TT och Louise Ekström/GIH

I succéboken "Born to run" från 2010 sökte författaren Christopher McDougall svaret på varför människor springer. Bland annat tillbringade han tid med den mexikanska "löparstammen" tarahumara, som är känd för att springa långa distanser i enkla sandaler av naturmaterial. I samma veva publicerade Harvardforskare en uppmärksammad studie om barfotalöpare i Kenya.

Någonstans här började många vilja springa "naturligt" och de stora skoföretagen tillverkade en helt ny modell – barfotaskon.

Teorin att man måste ha dämpning för att inte skada sig håller inte.

Studien från Harvard visade att stötkraften man får när man landar i löpningen är mindre i barfotaskor, därför drog människor slutsatsen att det skulle vara bättre att springa i sådana.

Men barfotateorin vilar även den på vetenskapligt vaga grunder, enligt Toni Arndt som har forskat på bland annat belastning i hälsenan.

– Det finns inga bevis för att det skulle finnas en relation mellan stötkraften och skador. Samtidigt får många som springer i barfotaskor problem och skador i hälsenan, runt fotleden och mellanfotsfrakturer.

Att "gå tillbaka till det naturliga" och springa barfota är en tanke som fungerar bättre i teorin än i praktiken, menar Toni Arndt.

– Risken är att människor som jobbar på kontor tror att de helt plötsligt kan springa barfota tre till fem mil i veckan. Men vi har absolut inte en livsstil som är anpassad för att gå runt barfota hela tiden. I så fall måste man ta det försiktigt och bygga upp kroppen långsamt.