Signalrösta! | Jan Millds blogg


Inför riksdagsvalet 2002 gick Blågula frågor ut med följande deklaration:

”Demokratiska grundprinciper är nu hotade i Sverige.

Varje kritik av massinvandringen stämplas som ’främlingsfientlighet’ och ’högerextremism’. Kritiker anses odemokratiska och därför utan rätt att deltaga i ett offentligt politiskt samtal. Svart-vit-målningen gör samtidigt människor fredlösa, det öppnar vägen för yrkesförbud och attentat. Just detta är vad som drabbat aktiva inom Sverigedemokraterna – den organisation som mer än någon annan utsatts för hets från riksdagspartierna och massmedia.

Vårt land har fått ett klimat av antiintellektualism, intolerans och rädsla, där människor inte vågar ge uttryck för sina åsikter. Det har uppstått en klyfta mellan å ena sidan den verklighet som människor dagligen erfar, å andra sidan de tankar och känslor som de tillåts hysa.

Detta är bakgrunden till att Blågula Frågor inför årets riksdagsval beslutat driva en kampanj ‘Sänd en signal till makthavarna – rösta på Sverigedemokraterna!’

En röst på SD är det verkningsfullaste sättet att ge uttryck för en protest mot vad som sker med vårt land. Det talar om för nuvarande riksdagspartier att de måste ändra hållning.

Med andra ord. Även den som inte i alla delar är överens med Sverigedemokraterna, även den som inte direkt ser partiet som ett regeringsalternativ, bör kunna ge SD sin röst – för att uttrycka en protest.

Protestens riktning blir i detta fall tydlig, budskapet till riksdagspartier och massmedia blir:

• Respektera demokratiska principer, försvara yttrandefriheten!

• Tag ert ansvar för vårt land och vårt folk!

• Öppna upp för ett  medborgerligt samtal om Sveriges framtid!


Kan denna deklaration ha relevans även tolv år senare, inför riksdagsvalet 2014?

Vad kan en signalröstning betyda i de nu förestående valen?

• Bort kan till att börja med räknas soffan, dvs att stanna hemma, att alls inte ta sig till en vallokal.

• Bort kan också räknas blankröstning, som kan bli bara en svag protest, då det inte kan ge någon tom plats i riksdagen.

• Bort kan vidare räknas att rösta på någon del av 7-klövern, där alla är överens om fortsatt massinvandring till Sverige.

Vilket leder över till frågan om vad Sverigedemokraterna idag representerar.

Som envar kan konstatera fortsätter massmedia att demonisera SD.

• För vanliga väljare kan det ge intryck av att partiet är långt mycket mer radikalt i invandringsfrågan än vad som i verkligheten är fallet.

• För andra partier kan det samtidigt skapa en beröringsskräck, så att man dels måste undvika varje samverkan med SD, dels måste akta sig noga för driva några krav som på något sätt liknar vad SD för fram.


Kenneth Sandberg i Nya Tider nr 37/14:

”… eftersom partiets väljarstöd inte under överskådlig tid kan ge egen majoritet borde strategin vara att förmå partierna i sjuklövern att successivt modifiera sin invandringspolitik. Med Åkessons nuvarande halvliberala rumsrenhet-linje finns emellertid inget utrymme för andra partier att flytta sina positioner. De hamnar då så nära SD att PK-media och mångkulturförespråkarna genast skulle kasta sig över dem för att mota Olle i grind. 

I likhet med vad som hände 1997 med Moderaternas försöksballong Land för hoppfulla.”


Ur ledare i NyT, nr 36/14:

”I Europa har flera fosterländska partier lyckats påverka det politiska klimatet… Front National har till exempel lyckats vrida hela det politiska spektrumet åt sitt håll. Etablissemangspartierna ser vartåt vinden blåser och försöker stjäla vissa av Frontens frågor. Då passar Fronten på att ta ett steg till och komma med ett ännu radikalare förslag. På så sätt driver man hela tiden de andra partierna i sin riktning.

Sverigedemokraternas strategi omöjliggör detta. Genom att medvetet lägga sig så nära intill riksdagspartierna lämnar man inget utrymme för en glidning åt SD:s håll. Ett exempel såg vi i SVT:s enkät om invandringspolitiken den 2 maj. Där hamnade Socialdemokraterna flera gånger nära Sverigedemokraternas svar. Efter kritik backade S och ändrade sina svar på tre av de sex frågorna. SD låg för nära.”


Jan Tullberg är inne på samma tankegång i sin bok ”Låsningen”:

”Sverigedemokraternas existens i Sveriges Riksdag gör det svårt att tona ner en eventuell omläggning till en justering, utan varje ändring kommer initialt att utmålas som ett införande av Sverigedemokraternas politik.”

”Är det så att Sverigedemokraterna inte bara tagit debatten, utan också tagit över den kritiska positionen i invandringsfrågan, så att respektabla medelklassakademiker känner beröringsskräck och aktar sig för denna infekterade problematik?”


Med andra ord:

i praktiken riskerar SD att fungera som en POLITISK STOPPKLOSS.

Detta sker genom en kombination av två moment:

A. Demoniseringen av partiet

B. Partiets mjuka linje, både i sina krav och i sin argumentering.

A. 

Demoniseringen kan SD inte göra mycket åt, även om man emellanåt försöker, på ett närmast desperat sätt. Som i denna valfilm, där ”rasism” lyfts upp som varande ett stort problem i Sverige (varvid kan förutsättas att man bara talar om svenskar som förövare, invandrare som offer – inte det omvända).

Sina motståndare kommer Sverigedemokraterna inte att kunna bli till lags med mindre än att man helt överger alla relevanta krav i invandringspolitiken, om ens då.

Genom självutplåning kan SD inte vinna någon respekt – vare sig bland motståndare eller anhängare, värda att ha som anhängare.

B. 

En ansats till tydlig och kärv linje kring invandringen gjordes ju med det av SD:s riksårsmöte 2005 antagna 33-punktsmanifestet, men detta har sedan inte lyfts fram eller utvecklats.


Åtminstone två moment borde vara grundläggande för Sverigedemokraterna att lyfta fram och vara tydlig med:

1. Partiets åtagande ska gälla svenskars väl, inte utlänningars. Sverige är svenskarnas land.

2. En skillnad må göras mellan probleminvandring och annan invandring. Det finns ingen anledning att vara negativ till invandring i allmänhet, däremot ska det vara tvärstopp för den invandring som skadar Sverige.


Den övergripande fråga som SD måste ställa sig är vad som är det primära målet för partiet:

I. ÄR DET ATT  vinna framgångar, avläsbart i att man

–  får ett stort antal röster och vinner många mandat?

–  släpps in i stugvärmen och blir accepterade som ”rumsrena” av etablissemanget?

II. ÄR DET ATT  få genomslag för en bra politik och kan positivt påverka den svenska verkligheten?

I det senare fallet blir det önskvärt för Sverigedemokraterna att ha ett tryck på sig inte bara från 7-klövern och massmedia, utan också från andra hållet. Dvs att det utöver SD i Sveriges politiska liv skulle existera ytterligare ett parti som är invandringskritiskt och därtill snäppet mer radikalt än Sverigedemokraterna.

Detta skulle kunna ge större manöverutrymme för SD och göra att partiet skulle framstå just så modererat som det faktiskt är.

Det upplägget har vi ju tidigare haft under många decennier i Sveriges riksdag, med lilla SKP/VPK som komplement till stora SAP.

Jag tänker även på min egen erfarenhet vid en debatt i SVT:s ”Mosaik” 1997, där jag var ensam mot ett antal pk-iter. Intensivt kunde jag då uppleva dilemmat i att tvingas s.a.s. välja profil i argumenteringen. Vilken lättnad kunde det inte ha varit med ytterligare en debattör på min sida och där en av oss kunde axla en vassare roll, den andra en mjukare.

Konkret betyder detta att Sverigedemokraterna nu har all anledning att välkomna om också Svenskarnas Parti kan göra sig gällande i den svenska invandringsdebatten.

Tyvärr har SD istället intagit en motsatt hållning.

Jimmie Åkesson har på ett kategoriskt sätt tagit avstånd från SvP – så långt att han hyllat mötessabotage, då dessa riktar sig mot SvP-manifestationer.

Ett annat ställningstagande har gjorts av sverigedemokrater i Dalarna, då de tillsammans med andra partiföreträdare i Falu kommun ifrågasatt mötestillstånd för Svenskarnas Parti.

Så vad blir slutsatsen av dessa fakta och resonemang kring Sverigedemokraterna?

Nog kan det alltjämt duga för att ”signalrösta” på.  Jämfört med 7-klövern står SD alltjämt för en annan viljeinriktning i invandringspolitiken.


För min egen del kommer dock riksdagsrösten att gå till Svenskarnas Parti – också där som en ”signalröst”.

•  Med den röstningen ger jag uttryck för i vilken riktning jag vill att svensk invandringspolitik ska förändras.

•  Det blir samtidigt en signal som riktar sig mot SD:s överdrivna anpasslighet.

•  Det blir också ett sätt att uttrycka uppskattning för det självuppoffrande arbete som bedrivits av Stefan Jacobsson och många andra SvP:are. I praktisk handling intar de en tätposition i kampen för att försvara demokratiska fri- och rättigheter i Sverige!

Länge har mina främsta invändningar mot SvP varit dess koppling till galenskaper i Ukraina, men nu har man ju distanserat sig från både det extremistiska Svobodapartiet (som är lierade med USA:s Carl Bildt) och den där äventyraren Mikael Skilt.

Enligt besked som jag nyligen fått här på bloggen motsätter sig SvP dessutom sanktioner mot Ryssland såväl som svenskt medlemskap i NATO.

För mig är det viktiga besked.


Rätta mig om jag har fel, men som jag uppfattat saken har

a) Jimmie Åkesson deklarerat att man är ”rasist” om man föreställer sig att det finns mänskliga raser

b) Mattias Karlsson deklarerat att alla ”rasister” bör lämna Sverigdemokraterna


Läs mer

Hög invandring även med SD:s politik

TREDJE PARTIET

Kamikaze

Sänd en signal!

Signalera för dialog!

Land för hoppfulla

Gilla läget!

Paradigmskifte?

Om 33-punktsmanifestet

SD-valfilm

Svensk ungdom frågor till far:

Filed under: avsvenskning, Blågula frågor, debatt, demografi, demokrati, ekonomi, invandring, motstånd, nationalism, nato, partier, svp, ukraina Taggat: | debatt, demokrati, invandring, miljö, motstånd, nato, partier, riksdag, sd, svp, ukraina