Hatkampanjen mot förorten är rasistisk och islamofobisk | Debatt


Stereotypa föreställningar i debatten om kvinnoförtrycket i förorten bidrar till att cementera rasism och strukturell diskriminering.

Fördomarna och islamofobin förstärks när segregation och patriarkala strukturer reduceras till enbart en fråga om hederskultur.

Jag var en av förortens skuggmän

I förorten växer männens diktatur

Böghatet bland unga i Husby blir allt värre

Den senaste tiden har det lanserats en mobiliserad hatkampanj mot Sveriges förorter. Allmängiltiga samhällsfenomen som homofobi, patriarkala strukturer och antisemitism förklaras som saker reserverade för skäggiga (muslimska) män i orten.

Senast i fronten för att spä på den utannonserade föreställningen om civilisationskonfrontation kommer från Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh.

En politiker som dessvärre är riksdagsledamot sedan många år och därmed har makten och den offentliga mikrofonen för att kontinuerlig propagera om förekomsten av en särskild hederskultur i förorten.

Men varför deltar etablerade politiker som Amineh Kakabaveh i att medvetet anspela på rasistiska stereotyper?

Varför är det dessutom tämligen tyst från Vänsterpartiets håll när en ledande riksdagsledamot offentligt sprider och främja rasism och islamofobi?

Svaret ligger i det ideologiska ramverket som har utvecklats under århundraden i västvärlden. Född i artonhundratalets europeiska kolonialism, vilar den på föreställningar om förekomsten av byggandet av en särskilt barbarisk, kvinnofientlig "muslimska värld" som måste civiliseras av en liberal, upplyst Västvärld; en retorik även känd som könsorientalism.

 

Det är inget nytt fenomen att en företrädare med samma bakgrund främjar förtryck, islamofobi och rasism mot sin egen grupp.

Detta fenomen är lika långt som kolonialismens historia och förtryck.

Inom det nämnda ideologiska ramverket fortsätter man anspela på en existerande svaghet bland vita liberala feminister.

Många av debattörerna placerar Väst på en piedestal av egenmakt, och ignorerar därmed systemet av kvinnohat som genomsyrar västerländska samhällsfärer.

I samma veva generaliseras allt som identifieras som icke-västerländska kulturer och på så vis främjas den dubbla bilden av skrämmande brun man och behovet av den vita frälsaren.

Ironiskt nog görs misstaget att helt och hållet avsäga de kvinnor man säger sig tala för, och vilja rädda, all form av handlingskraft genom att se dem mindre som allierade och mer som offer i behov av räddning.

Det är redan välkänt att dessa snäva analyser som är baserade på hat och stereotypa föreställningar bidrar till att cementera rasism och strukturell diskriminering samt förstärker fördomarna och islamofobin genom att reducera segregation och patriarkala strukturer till enbart en fråga om hederskultur.

Dessvärre blandas orsak och symptom som vanligt ihop, och förekomsten av ett fenomen hos ett fåtal personer, givet att de identifieras att tillhöra De andra, görs till ett dominerande fenomen hos majoriteten av gruppen som omtalas.

 

Det torde uppfattas som oerhört magstarkt av Kakabaveh, med flera, att reducera sociala fenomen som mäns dominans, till en fråga som är särskilt oroväckande när det förekommer hos rasifierade muslimer i orten.

Enligt maskulintetsforskare, som Connell, är föreställningar om manlighet, dominans och våld förekommande i alla sociala miljöer, inte bara i socialt utsatta områden eller i skolor med mindre resurser.

Den som har den offentliga makten och rösten har ett stort ansvar.

I förorten behövs en glimt av hopp och inte större maktlöshet och hopplöshet, förorsakade av rasistiska föreställningar och diskriminerande strukturer. Det borde mer än någonsin vara tydligt att det inte är möjligt att uppnå eller göra anspråk på befrielse av våra kroppar, med en retorik som begränsar. Rasistisk logik befriar inte, det underkastar. Det går inte att uppnå rättvisa genom orättvisa ensidiga bilder.

 

Manijeh Mehdiyar, sociolog och doktorand, aktiv i Miljöpartiet

Maimuna Abdullahi, socionom och debattör, medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén