Lena Andersson: Det är välfärden som kräver disciplinering, inte nyliberalismen


”Nyliberal ordlista” heter en nyss utkommen bok från Atlas förlag. Den består av kortare stycken, en text för varje påstått nyliberalt ord. Boken är en provkarta över den vänster som blivit totalt upptagen av orden, språket och misstankens hermeneutik. En vänster som helt bärs upp av författare och akademiker, vilkas verktyg är språk, abstraktion och tanke.

Bokens första mening slår fast: ”Varje språklig handling inbegriper våld.” Dess tredje mening hänvisar till den filosofiska uppfattningen att världen skapas av språk. För egen del är jag av motsatt uppfattning. Världen är vad den är, sedan benämner vi den. Språket skapar inte världen, men idéer påverkar starkt individers val.

Om språk vore våld skulle förvanskning av ords betydelser vara ett brott. Termerna i ”Nyliberal ordlista” har inget med nyliberalism att göra, utan rör sådant man ogillar i samtiden. Redaktörerna tycks uppfatta denna samtid som en nyliberal hegemoni. Det är en smula egendomligt, för en sådan ordning skulle knappast hålla sig med nuvarande skattesystem, förakta marknaden och penningen eller på heltid vara upptagen av gruppidentiteter, hudfärger, orättvisor, kön, kvotering, representation och tolkningsföreträde, såsom är fallet i vår kulturella, politiska och akademiska sfär, där flertalet av begreppen uppstått.

Men låt gå, språket skapar inte verkligheten så visst kan vi kalla allt som är dåligt för nyliberalism utan att det blir sant för det. I det intellektuella klimat där naturvetenskaplig positivism möter humanioras postmoderna relativism, utgörs numera även idéer av hur det känns.

Under dessa premisser upplyses bokens läsare alltså om att till det nyliberala otyget hör ord som andrum (i flyktingmottagandet), bonusförälder, flyktingström, färgblind (gällande hudfärger), illegal, produktivitet, tandröntgen (för att fastställa flyktingars ålder), utanförskap, vi, volymer och yttrandefrihet.

Av dessa är två liberala till sin natur: yttrandefrihet och färgblindhet. Båda är normativa ideal kodifierade i lagstiftning. Att yttrandefrihet börjat betecknas som en liberal cynism ligger i linje både med anti-universalistiska tendenser i vår tid och med uppfattningen att språk är en våldshandling.

Samtidigt viftas ironiskt nog ordet ”åsiktskorridor” bort som en överkänslig önskan att slippa kritik för yttranden, när det i själva verket endast är en önskan om att slippa diagnostiseras, frysas ut och hindras att verka på grund av de förödande etiketter som har föga med kritik att göra.

Något överraskande återfinns ett av kollektivismens mest hyllade ord – vi – bland styggelserna.

Något överraskande återfinns ett av kollektivismens mest hyllade ord – vi – bland styggelserna. Tidigare har liberalismen skällts för att betona jaget och egenintresset, men när nu vi-et blivit problematiskt, som i ”vi och dom”, görs också det prompt till ett nyliberalt fenomen.

Det förhatliga vi-et står i nära relation till begreppet utanförskap, ett ord som Mara Lee i en av bokens tyngre essäer hävdar är kolonialt och rasistiskt, därtill statiskt och inlåsande. Som ett led i beviskedjan pekar Lee på att utanförskap konstrueras i tät samverkan med termerna bidragsberoende, invandrare och kriminalitet.

Men om ett ord är avsett att beteckna just medborgare som är utan jobb och lever på bidrag, eller på kriminalitet, vore det bra konstigt om arbetslöshet, bidrag och kriminalitet inte kopplades samman med ordet. Och ifall en viss procentandel av medborgarna som omtalas på det sättet inte har svenska far- och morföräldrar gör ju inte det benämningen ett dugg mer kolonial än det är kolonialt att klaga på hur folk använder sitt modersmål.

Vad beträffar ordets inneboende statiskhet kan jag inte hålla med om tolkningen att ordet skulle antyda vare sig inlåsning eller rörelse. Tanken det alstrar i de flesta sammanhang där det yttras rymmer däremot, förefaller det mig, en underförstått önskad rörelseriktning mot att utanförskapet ska upphöra.

Att läsa in en rasistisk innebörd framstår inte heller det som självklart, ifall ordet betyder att leva på skattepengar utan att bidra till produktionen, alternativt att förstöra genom brottslighet. Med en sådan logik vore det rasistiskt också att hävda att användandet av ordet utanförskap är rasistiskt, ifall den anklagande och den anklagade är av olika härkomst. Att beskyllas för att vara rasist är ju avsevärt mer stigmatiserande än att beskyllas för att vara utanför. Utanförskapet, som i outsider och rebell, har en betydligt vidare tolkningsrymd.

Nyliberalen, för att återknyta till boktiteln, skulle emellertid inte tala om utanförskap. För denne är det av yttersta vikt att människor på egen bekostnad får leva efter eget huvud. Med nyliberalismen skulle författarna av ”Nyliberal ordlista” faktiskt slippa huvuddelen av språkbruket de ondgör sig över. Det är nämligen i långa stycken följden av ett välmenande omsorgssamhälle med en gemensam hushållskassa för hela storfamiljen.

I de gamla öststaterna användes den mindre förskönande termen asocial i stället för utanförskap. Tankefiguren härrör inte från liberalismen, var så säker, utan från de kollektivistiska gemenskapsideologierna och ingen annanstans.