SD släpper hjärtefrågan för att få bukt med skolan


Start Nyheter Debatt

Av Kontakta Debattredaktionen
Publicerad: Uppdaterad:

Sedan förra årets Pisachock har skolan varit i fokus i den politiska debatten. Vi är beredda att lägga meningsskiljaktigheter i andra politikområden åt sidan och spela en konstruktiv roll i reformeringen av den svenska skolan, skriver SD:s Stefan Jacobsson, Robert Stenkvist och Tomas Brandberg.

För ungefär ett år sedan publicerades en Pisarapport som visade att svenska 15-åringar är svaga i matematik, naturkunskap och läsförståelse. Nivån är låg och den faller snabbt. Detta är en oroande utveckling mot bakgrund av att Sverige har en kunskapsintensiv ekonomi.

Vi är beroende av att våra företag ska ligga steget före med innovationsförmåga, know-how och know-why på en rad områden. Fallande läsförståelse är vidare ett hot mot folkbildningen och underminerar demokratiska institutioner och det välfungerande civilsamhället. Detta är alltså en larmsignal.

Det är i sin ordning att nyansera diskussionen om Pisaresultaten, som alltså inte på något sätt ger någon komplett bild av det svenska skolsystemet och inte av något annat skolsystem heller. Emellertid, att nyansera diskussionen får inte innebära att vi för ett ögonblick slår oss till ro i tron att den svenska skolan inte är i stort behov av reformer.

I dagarna släpps en rapport från OECD som mer i detalj har analyserat den svenska skolan och kritiken är inget annat än förödande. Elevernas resultat faller på alla nivåer, vilket bland annat innebär att andelen toppstudenter har halverats på tio år, medan andelen elever som skulle behöva mer stöd ökar.

Läroplanen är otydlig och den tillämpas inte aktivt i mer än en tredjedel av skolorna, enligt OECD:s undersökning är 70 procent av lärarna obekanta med läroplanen. Rent generellt påpekar OECD brister i tydlig målsättning, ledarskap och ansvar, bland annat efterlyser man pedagogiskt ledarskap från rektorerna.

Medan rektorer i Finland ägnar 60 procent av sin arbetstid åt pedagogisk utveckling är motsvarande siffra för svenska rektorer ungefär 5 procent. Vad gäller våra lärare så rekryteras de normalt bland studenter med anmärkningsvärt låga meritvärden. Kanske hänger detta samman med att lärarna i Sverige i allmänhet inte anser att deras arbete betraktas som värdefullt i samhället.

I Sverige har vi i alltför hög utsträckning satsat på små grupper i undervisningen. Eftersom dessa satsningar inte har åtföljts av adekvat finansiering har lärare i stället fått ett orimligt antal undervisningstimmar per vecka. Detta minskar utrymmet för adekvata förberedelser, utvärdering och utveckling av undervisningen.

Att aningslösa politiker har vältrat över en stor administrativ börda på lärarna har givetvis inte gjort saken bättre. Erfarna, ambitiösa och kompetenta lärare lyser med sin frånvaro där de behövs som allra mest, det vill säga i socialt utsatta områden. Den svenska skolan har blivit starkt segregerad och det fria skolvalet har bidragit till denna utveckling. Ofta är det så att väl fungerande skolor rekryterar de bästa lärarna och de bästa eleverna.

Vi i Sverigedemokraterna tvekar inte att framhålla att det finns migrationspolitiska aspekter på den svenska skolans misslyckande. Den omfattande migrationen från länder med svag utbildningstradition i kombination med en havererad integrationspolitik bidrar till segregation, kulturkrockar, socialt utanförskap, språksvårigheter och en ibland mycket besvärlig arbetsmiljö, faktorer som definitivt sänker utbildningens kvalitet.

Många lärare i segregerade skolor slits antingen ut och sjukskrivs, eller söker sig till andra arbetsplatser. Resultatet blir en hög personalomsättning som ytterligare försvårar kvalitetsarbetet. Dessutom dränerar migrationen i sin nuvarande form samhället på resurser, vilket utgör ett direkt hinder för många skolsatsningar, inte minst vad gäller höjda löner.

När detta är sagt ser vi samtidigt att det finns ett batteri av åtgärder som inte nödvändigtvis bidrar till ökade utgifter och som bör genomföras oavsett vilken migrationspolitik Sverige för.

Dagens skola har en platt organisation, där lärare i praktiken behöver byta yrke för att få märkbart högre lön. I stället skulle vi vilja se en trappstegsmodell där det finns incitament för lärare att ta karriärsteg och växa i sitt yrke genom vidareutbildning, ansvarstagande och goda arbetsresultat.

Staten måste ha ett tydligare ansvar för skolan och vi vill se över möjligheterna till ett statligt huvudmannaskap. Krafttag måste tas för att förbättra arbetsmiljön för både lärare och elever och en ny, mer tydlig läroplan bör tas fram och implementeras. Vi måste också generellt vara ödmjuka inför den kritik som till exempel OECD formulerar.

Vi i Sverigedemokraterna är beredda att lägga meningsskiljaktigheter i andra politikområden åt sidan och spela en konstruktiv roll i reformeringen av den svenska skolan. Det vore vidare utmärkt om diskussioner på detta område kunde föras utan försök till billiga politiska poänger och utan ideologiskt krypskytte.

I stället krävs långsiktighet, fördomsfrihet och nytänkande eftersom detta är en viktig fråga som angår oss alla, inte minst våra barn.

Stefan Jacobsson, riksdagsledamot och skolpolitisk talesperson (SD)
Robert Stenkvist, riksdagsledamot, utbildningsutskottet (SD)
Tomas Brandberg, politiskt sakkunnig (SD)

Kontakta Debattredaktionen