ANALYS: Europas totalitära ansikte | Dispatch International


EUs förslag till “ramverk” för “främjande av tolerans” är ett skrämmande dokument som definitivt kommer att flytta unionen ett steg närmare fel sida av Berlinmuren. 

CHEYENNE, WYOMING. Europa håller på att sjunka in i en mörk tidsålder med industriell fattigdom. Den nuvarande krisen har redan förstört liv, jobb, välstånd och framtid för miljoner familjer – från Egeiska havet till Atlantkusten. Sakta, men skoningslöst, kryper den ekonomiska ödemarken norrut, från förkrossade medelklassområden i Aten sipprar den ut på spanska bakgator där unga, arbetslösa akademiker letar efter mat när restaurangerna har stängt. Den ekonomiska ödemarken lägger under sig statsfinansierade sjukhus som skickar hem patienter innan de är färdigbehandlade, och knuffar unga kvinnor och män från arbetsmarknaden rakt i armarna på den allt snålare välfärdsstaten.

Trots massiva protester har eurokraterna som styr EU och Europeiska Centralbanken slagit sig ihop med Internationella Valutafonden, IMF, för att tvinga land efter land i EU att acceptera den destruktiva åtstramningspolitiken. Syftet med denna politik är inte att återställa den ekonomiska tillväxten och den fulla sysselsättningen, utan att bevara välfärdsstaten och få den att rymmas inom en allt snävare skattebas.

 

För att nå dithän har eurokraterna och stats- och regeringscheferna slagit sig samman. Med alla till buds stående medel, utom att avskaffa den parlamentariska demokratin, har de dikterat för väljarna och skattebetalarna att deras protester mot åtstramningar inte räknas. Eurokraterna har till och med utsett premiärministrar i vissa EU-länder.

Bryssels tunga hand har skapat en känsla av abnormitet i Europa. Under dess skugga rör sig den ekonomiska ödemarken norrut, in i Frankrike, och kan snart hota det ekonomiska epicentret i EU. Den franska socialistregeringen närmar sig budgetpanik, samtidigt som finanspolitiska diktat från eurokratin, till EU-länder med ekonomiska ”bekymmer”, håller på att ersätta det normala demokratiska styret. På fler och fler sätt är den superstatsstruktur som kallas Europeiska Unionen i färd med att tysta rösterna från folket – allt för att driva sina egna agendor djupare in i medborgarnas privatliv.

 

Nigel Farage, partiledare för brittiska UKIP, United Kingdom Independence Party, nämner ofta det faktum att 75 procent av alla lagar som införs i Storbritannien kommer från Bryssel. Om detta gäller för alla EU-länderna är den parlamentariska demokratin redan under belägring i Europa. Åtstramningsdiktat från eurokratin ökar pressen på den representativa staten, till en punkt där inte mycket av den återstår.

Medan frihet och demokrati håller på att bli bristvaror, uppfinner eurokratin ännu ett sätt att förtrycka en halv miljard européer. I ett grovt missriktat och hänsynslöst dokument om ”tolerans” vill EU-kommissionen (i praktiken EUs regering) invadera människors vardag genom att ta yttrandediktaten till en helt ny nivå. Ännu allvarligare är det faktum att kommissionen vill förklä sina nya Orwell-på-steroider-ambitioner i ett glänsande omslagspapper vid namn ”tolerans”.

Den skrämmande nya rapporten som syftar till att allvarligt begränsa yttranden och debatter bär den olycksbådande titeln “Europeiskt ramverk för nationell författning för främjande av tolerans”. Den driver på två sätt regeringarnas yttrandebegränsningar till en helt ny nivå: genom att reglera ”gruppförtal” och genom att upprätthålla en skrämmande närgången definition av tolerans. Låt oss starta med ”gruppförtal”.

 

Som författarna av dokumentet förklarar:

”Gruppförtal betyder: nedsättande kommentarer framförda offentligt och riktade mot en viss grupp … med syfte att hetsa till våld, förtala gruppen, förlöjliga den eller utsätta den för falska anklagelser”.

De tillägger följande förklarande noter: ”(i) Denna definition rymmer ’blodsförtal’, antisemitiskt förtal likväl som anklagelser som exempelvis ’zigenare är tjuvar’ eller ’muslimer är terrorister’. (ii) Man måste förstå att ’gruppförtal’ kan riktas mot medlemmar av gruppen i en annan tid (en annan historisk era) eller plats (utanför statens gränser).”

Den kursiverade delen – ”förlöjliga den” – har fått många bloggare att reagera. Den rådande tolkningen tycks vara att det nu kommer att bli olagligt att göra narr av någon i Europa. Det kan framstå som harmlöst, men den verkliga betydelsen av detta är att européerna kommer att förbjuda satir som en väg att kritisera politik.

 

Visst kunde man ana att medlemmarna i EU-kommissionen skulle vara fientligt inställda till satir. Det är svårt att finna en grupp människor som tar sig själva på större allvar än de gör.

Men frånsett det är själva intentionen bakom deras ambition att möjliggöra ”gruppförtals”-åtal mot humorister, ett allvarligt angrepp på yttrandefriheten. Genom att lägga till ingrepp som dessa förändrar EU-kommissionen effektivt hela grunden för yttrandefriheten: om detta blir lag i EU-området kommer det att ändra balansen mellan vad som är tillåtet och vad som är förbjudet så att de tillåtna yttrandena nu blir lätträknade.

Om den går igenom begränsas ”tolerans”-proklamationen till yttranden om etniska grupper eller andra konstruerade kollektiv. Därför kan den sägas ha begränsat inflytande över yttrandefriheten i Europa. Emellertid är själva poängen inte den faktiska tillämpningen – i det här fallet etniska grupper – utan ambitionen med den. Genom att lägga humor till en lång lista av stigmatiserande – och olagliga – yttranden, sätter EU-kommissionen ett prejudikat för hur man kan förbjuda yttranden även inom andra områden.

 

Vänder vi tillbaka till ”tolerans”-rapporten finner vi att den föreslagna lagstiftningen också vill ”fördöma alla manifestationer av intolerans baserad på fördomar och trångsynthet [och går till] konkret handling för att bekämpa intolerans, särskilt i syfte att eliminera rasism, fördomar mot färgade, etnisk diskriminering, religiös intolerans, totalitära ideologier, främlingsfientlighet, antisemitism, antifeminism och homofobi”.

Den uppenbara frågan är hur EU-kommissionen tror att den ska kunna upprätthålla antisemitism-delen utan att stiga in i moskéer där radikal islam predikas.

Tillägget om ”antifeminism” är ännu ett paradigmskifte, och ett allvarligt nytt ingrepp i yttrandefriheten. Feminism är varken en religion eller en etnisk/religiös tillhörighet. Feminism är en politisk ideologi och genom att kriminalisera kritik av denna öppnar EUs ledare för yttrandeförbud av kritik mot andra ideologier. Ett exempel:

Stödet för välfärdsstaten är vida spritt bland Europas ledande politiker, liksom den missriktade tanken att välfärdsstaten skulle vara bra för folk. Det är inte särskilt långsökt att anta att liknande yttranderestriktioner angående välfärdsstaten också är att vänta.

 

Nu till andra delen av kommissionens attack mot yttrandefriheten:

”Tolerans betyder inte att en grupp kan segregera sig själv från samhället i stort, och tillbakavisa behovet av att samverka med andra grupper.”

Denna mening, som avslöjar den verkliga innebörden av ”tolerans” är ett skrämmande uttalande som visar vad eurokraterna planerar. I dagens europeiska städer finns ghetton, fattiga bostadsområden, medelklassområden och välbärgade områden. Precis som här i Amerika kan människor som arbetar hårt lägga undan pengar och köpa sig ett bättre hus eller ta sig till ett bättre område. De kan sätta sina barn i bättre skolor, sänka risken för att utsättas för kriminalitet och på det stora hela få en bättre livskvalitet.

Att bestämma var man vill bo är för de flesta människor främst en ekonomisk fråga. Ett hem är det största ekonomiska åtagandet för de flesta familjen, såväl i Europa som i Nordamerika. Därför är det helt fel att lägga till rasmässiga eller etniska dimensioner i bostadsmarknaden; det innebär ett antagande om att etniska européer som flyttar till mer välbärgade stadsdelar gör det av etniska skäl, inte efter ekonomiska överväganden.

 

I sin ”tolerans”-proklamation vill alltså EU-kommissionen definiera kluster av etniska grupper i ett bostadsområde som ”intolerans”. Återigen, baserat på antagandet att människors val av bostadsområde motiveras av ras och inte av ekonomiska variabler, gör EU-kommissionen klart att alla européer måste ”samverka med andra grupper”. Orden är ett uselt maskerat diktat om att européerna måste ”samverka med andra grupper”, vilket förstås ger en helt ny innebörd av ”tolerans”: i stället för att bara bemöta andra med respekt, vill EU-kommissionen att folk ska visa tolerans genom att bo i ett område med en annan etnisk majoritet.

 

Men det värre än så, ”tolerans”-proklamationen betyder (om den blir lag, vilket kommissionen vill) att regeringar kommer att få laglig rätt att tvinga människor att flytta till områden där deras egen etniska grupp är i minoritet.

Detta kan leda till två olika saker: antingen kommer välsituerade etniska européer att tvingas flytta till ghetton som domineras av icke-europeiska invandrare, eller att icke-europeiska invandrare får rejäla bidrag på skattebetalarnas bekostnad för att köpa hus i ett välbärgat ”vitt” bostadsområde.

 

Men behöver inte ens påpeka att hårt arbetande invandrare till Europa kan ta sig till ett välbärgat område för egen maskin, precis som alla andra. Men återigen, beslutet om var man vill bo beror främst på ekonomi. Men enligt ”tolerans”-dekretet får inte en fattig invandrare i ett invandrardominerat område vara kvar i segregation, och eftersom han eller hon saknar medel att köpa ett hus i ett välbärgat område måste någon köpa huset till vederbörande.

Detta öppnar för en helt ny dimension av ”allmännyttan”. Och mer än så – det driver hela EU några steg närmare den östra sidan av Berlinmuren. En generation efter att Muren föll och folk från Sachsen till Sachalin befriades, föreslår EU-kommissionen en ny politik som på många sätt återupplivar den gamla kommunismens diktaturer. De är inte där än, men den fart de håller mot öppen intolerans är alldeles för hög för att kännas bekväm.

 

Sven R. Larson är född i Sverige, men sedan många år bosatt i Wyoming, USA. Han är ekonom och driver bloggen Liberty Bullhorn.