Megafonen och Pantrarna spär på motsättningar | Ledarbloggen


Nu har förorten brunnit igen. Två organisationer – främst Megafonen i Husby, men även Pantrarna från Göteborg – har under kaoset gjort allt de kan för att framstå som representanter för missnöjet som uttryckts genom stenkastning och förstörelse. Men vilka är de egentligen, och vad står de för?

Det är inte första gången de syns i medier. Under instagramupploppen i Göteborg medverkade Pantrarna, tillsammans med författaren Johannes Anyuru, i Svt Debatt och skrev i Aftonbladet (25/1) om hur samhället ignorerar ungdomar och att dessa därför kommer ”flippa ur”. Att det rörde sig om två unga tjejer som hängde ut andra ungdomar försökte de beskriva som en ungdomsrevolt mot ”systemet”. Nåja, eller så handlade upploppen om just vad det var, inte om hur orättvist samhället är.

Så till upploppen som startade i Husby. Pantrarna och Megafonen undviker hela tiden att lägga skuld på dem som deltar i upploppen. Tvärtom. Genomgående vill de urskulda gärningsmännen och politisera våldet. Upploppen kallas för ”revolter”, vilket förflyttar fokus bort från vad som faktiskt försiggår mot det omkringliggande samhället. De säger sig vilja vara språkrör – mellanhänder mellan staten och förorten – och bli behandlade som sådana av medier och politiker. Då får de inte alienera stenkastarna, vars förtroende de vill vårda, med skuldbeläggande. En svår balansgång att gå. Så när Murat Solmaz från Pantrarna var med i Svt Debatt (23/5) ville de inte ta avstånd från våldet och stenkastningen. Nej, de vill att samhället ska visa förståelse. När Rami al-Khamisi, Megafonens talesperson, pratar om kravallerna i DN (21/5) säger han att det ”inte hjälper” att ”ta ställning till det som händer, vi kan bara förstå det”. Dagen innan medverkade han i Studio Ett i P1 där han på en rak fråga om han kunde ta avstånd från våldet sade samma sak: ”Det finns ingen anledning att ta avstånd eller stödja händelserna”. Och i en debattartikel i Aftonbladet skriver Pantrarna att de vill tolka förorten åt oss andra: ”Nu brinner det. Här står vi, tillsammans. Pantrarna och Megafonen. Om inte vi fanns, vem hade då tagit ansvar för att försöka förstå skuggorna som rör sig på våra gator med stenar i händerna?”.

Så vad innebär förståelse i det här fallet? Varför vägrar de ta avstånd från våldet? Pantrarna och Megafonen verkar anse att våldet är legitimt. Att våldet är andras fel. Klyftornas fel. Samhällets fel. Polisens fel. Upploppen framställer de som en rättmätig revolt. Det är detta de vill att alla ska förstå.

På sin hemsida skriver Pantrarna om sig själva: ”Du vet själv att bara de som kommer ifrån förorten bryr sig om förorten. Husen förfaller och politikerna sätter upp övervakningskameror i skolorna och behandlar oss som djur. Vad tänker du göra åt det?”. Och vidare: ”Världen och framtiden tillhör dig och förortens öde ska inte avgöras av människor som inte bor där du bor, som inte heter som du heter, som inte ser ut som du ser ut.”

Ord som knappast behöver tolkas. Bara den med samma hudfärg eller bakgrund har legitimitet att tala. Lek med tanken om exempelvis Sverigedemokraterna skrev så på sin hemsida? Detta är ett slags ny tribalism där man gynnar de egna, de som har rätt utseende och namn, och förhandlar med utbölingar. Utbölingar vill ju förorten illa, vem vill bli behandlad som ett djur? ”Ut med poliserna och in med politikerna”, som Pantrarna sade i Svt Debatt (23/5). Hit får ni komma för att förhandla. Polisen ser man som en invasionsstyrka. Detta är opportunism förklädd till medkänsla och solidaritet. De vill dra nytta av problemen, politisera missnöjet, som vilka populister som helst. Och när de kallar våldet för revolt sväljer många beskrivningen rakt av eftersom man uppfattar dem som autentiska representanter för grupper som anses förtryckta. Vem vill göra sig skyldig till att sparka nedåt?

Pantrarna, Megafonen och deras understödstrupper bestående av vänsterns yrvakna revolutionsromantiker säger: Problemen är inte individuella utan strukturella. Och visst, problemen som samlas i förorterna är många, och vissa av dem säkerligen strukturella. Men en hel del av problemen har sin källa i just den destruktiva tankevärld som Pantrarna och Megafonen torgför: Samhället är emot er, ni har inget eget ansvar. Det får människor att tänka: Strukturerna är ändå emot mig, jag kan aldrig lösa mina problem på egen hand. Det är tankar som passiviserar individer i stället för att frigöra dem. Detta prat om strukturer är ett sätt att legitimera våldsamma revolter och fly undan ansvaret för den egna livssituationen.

Om man lyfter blicken lite och tittar på det svenska samhället är det lätt att se att upploppen inte beror på ekonomiskt armod. Sverige är ett av världens absolut rikaste länder, vilket även inbegriper förorterna. Ingen svälter ihjäl här. Det ”onda orättvisa systemet” ger helt utan motprestation gratis sjukvård, skola, universitet och generösa bidrag. Det finns enormt mycket mer fattigdom i länder där upplopp så gott som aldrig sker. Så nej, de som kastar sten och bränner bilar gör det inte på grund av fattigdom.

I den mån Megafonen och Pantrarna representerar förorten så är det knappast den konstruktiva delen.