Ord som dög åt Martin Luther King Jr duger också åt mig « Avpixlat


KRÖNIKA Igår var det exakt 50 år sedan som Marin Luther King Jr, i SVT:s rapportering då kallad “den amerikanske negerledaren“, höll sitt historiska I have a dream-tal i Washington. Många känner nog inte till det, men själv använde King ordet “neger” inte mindre än 15 gånger i detta tal. Den okunskapen kan delvis tillskrivas ett halvt sekel av ständigt tilltagande politiskt korrekt språkfascism som lett till att det inte längre går att visa delar av Dr Kings tal eller ens ordagrant återge det i skrift. Själv anser jag dock att ord som dög åt Martin Luther King Jr duger också åt mig.

Att King flitigt använde ordet “neger” falsifierar på ett övertygande sätt myten om att ordet endast skulle vara ett ord som används av rasister och i pejorativt syfte. Etymologiskt har ordet heller ingen nedsättande innebörd utan betyder helt enkelt “svart”. Det går dessutom inte att förklara bort Kings användande av ordet “neger” med språkhistoriska argument som att man sa “neger” förr i tiden men idag har vi ersatt det med modernare uttryck som “svart” och “afroamerikansk”. I sitt berömda tal använde King nämligen samtliga dessa uttryck omväxlande, vilket visar att dessa påstått nya benämningar var i bruk redan då, inte som ersättningsord utan som synonymer.

Innan jag går vidare vill jag klargöra att jag själv mycket sällan begagnar mig av ordet “neger”, inte därför att det skulle vara rasistiskt belastat utan därför att det inte fyller någon språklig funktion i min vardag eller politiska gärning. Att rasbestämma en person är för mig sällan viktigt, jag kulturbestämmer hellre eftersom jag är övertygad om att de egenskaper hos en människa som är av betydelse i så väl det privata sociala umgänget som i en vidare samhällsgemenskap inte sitter i hur mycket hudpigment hon har utan bestäms av vilken värdegrund man har fostrats in i och internaliserat.

Eftersom jag inte är kulturrelativist har jag inga problem med att hierarkiskt placera olika kulturer utmed en skala från hög- till lågutvecklade. Observera att jag här talar om det samhällsvetenskapliga kulturbegreppet, inte det humanistiska. Somliga som anser sig vara goda och antirasistiska kallar mig därför för “kulturrasist”, ett ord som i motsats till “neger” har en entydigt nedsättande innebörd.

Behöver man ändå tala om hudfärg, t ex i medicinska sammanhang som risk för hudcancer eller förmåga att ta upp D-vitamin ur solljus, då kan man med fördel använda uttrycken “ljushyad” och “mörkhyad”. I signalement på efterlysta brottslingar kan dessa lämpligen kompletteras med geografiska utseendebestämningar som “afrikanskt utseende”, “Mellanösternutseende”, “nordiskt utseende” osv.

Jag vet att en migrationsminister så när tvingades avgå för att han sa “blond och blåögd”. Jag kan tänka mig många skäl till varför Tobias Billström borde avgå men att dessa ord ingår i hans vokabulär är knappast ett av dem. Tvärtom tycker jag det är helt okontroversiellt att prata om hår- och ögonfärg. Klichén om svensken som blond och blåögd och invandraren som mörkhårig och brunögd må efter ett antal decennier av utomvästlig massinvandring ha luckrats upp en smula men är fortfarande ifråga om geografiskt ursprung relevant. Att stereotyper är stereotypa innebär inte med nödvändighet att de också är rasistiska.

Att använda det svenska språket börjar efter decennier av politiskt korrekt språkfascism mest likna att beträda ett minfält. Nya ord läggs ständigt till på aja baja-listan och det är inte helt enkelt att hålla sig med en uppdaterad PK-ordlista. Migrationsministern hade troligen varit så upptagen med att tvinga kommuner att ta emot fler “ensamkommande” och administrera instegsjobb och nystartszoner att han inte hunnit med att läsa in sig på att orden “blond” och “blåögd” nu har proklamerats som otillåtna.

Det gäller även att se upp med böjningsformerna. Det fick sportjournalistlegenden Bosse Hansson bittert erfara härförleden. Han hade slarvläst PK-ordboken, sett att ordet “svart” fortfarande är tillåtet att använda och därmed dragit den felaktiga slutsatsen att detta även gällde ordets olika böjningsformer. När Hansson sålunda intet ont anande sa “svarting” resulterade det i ett inkvisitoriskt mediedrev av monumentalformat.

Hansson fick löpa gatlopp på tidningssidorna, rullades i tjära och fjäder av PK-skolade skriftställare och degraderades även mer konkret genom att fråntas förmåner som han fått för lång och förtjänstfull gärning som sportjournalist. Om Hansson i stället hade sagt “viting” om en etniskt svensk fotbollsspelare hade inget av detta inträffat.

“Neger” vet de flesta av oss är förbjudet att säga. Det gäller även som led i sammansatta ord, exempelvis “negerboll”. Jag tar för givet att det även gäller uttrycket “broneger” som när jag på 70-talet mönstrade på Ing 1 i Södertälje var vedertagen jargong för ingenjörstruppernas meniga som då mig veterligen samtliga var etniskt svenska. I likhet med det mesta av Sveriges försvar har även detta regemente avskaffats. Politiskt korrekta ordförbud tycks vara betydligt svårare att avskaffa. Det säger något om politiska prioriteringar.

Men hur förhåller det sig då med böjningsformerna? Här blir det svårare. Ännu tycks de PK-lärde tvista om huruvida den feminina formen “negress” skall anses otillåten eller ej. Den allmänna meningen tycks dock vara att ordformen bör undvikas. Beträffande en annan femininumform, “negrita”, är oklarheten större. Om det bara beror på att svenska PK-akademien haft så många andra ord att hantera att man inte hunnit med eller om man faktiskt rentvått ordet är höljt i dunkel. Än så länge kan dock Systembolaget sälja en spritdryck med det namnet och etiketten prydd med just en negrita, dvs en ung mörkhyad flicka. Att produkten inte varit föremål för samma ‘angelägna’ debatt som exempelvis glassen Nogger Black eller Fazers Kina-godis är ändå lite förvånande.

Det finns också andra rasrelaterade uttryck som PK-nomenklaturan varit otydliga med att deklarera som förbjudna eller tillåtna. Får man exempelvis säga “mulatt” eller “mestis”? Många ängsliga svenskar undrar och vill gärna ha ett svar. Hela deras karriär, framtid och sociala status äventyras nu av att de svävar i ovisshet om vad som gäller. Efter Billström- och Hanssongate vill svenska folket ha besked. Vad kan väl dessutom vara viktigare när det gäller att hålla rågången mot vardagsrasismen än att välja rätt ord?

En rasbestämning som inte följer den här trenden utan tvärtom blivit allt vanligare är att utpeka någon som vit och representant för den så förhatliga “vithetsnormen”. Som tillhörig denna ras tillskrivs du en rad underlägsna egenskaper och en arvssynd för all världens ondska i historieböckerna. Du omfattas inte av principen om alla människors lika värde utan fråntas en rad rättigheter, exempelvis den att använda ordet “neger” som är tillåtet för personer med annan rastillhörighet att använda, såsom Marika Carlsson i sin på kultursidorna hyllade stå upp-komediföreställning “En negers uppväxt“.

Att fråntas rätten att använda ett ord kan ju förefalla mindre allvarligt men är bara ett uttryck för en mer grundläggande inskränkning av dina rättigheter som vit. Vad det handlar om är att du på grund av din glesare pigmentering inte anses ha vare sig förmåga eller rätt att ha en åsikt i ett antal politiska frågor, exempelvis sådana som rör diskriminering och rasism. Resonemanget är i sig själv förstås djupt rasistiskt och ger företeelsen en paradoxal och tragikomiskt karaktär. Än mer märkligt ter sig detta rasspecifika åsiktsförbud mot bakgrund av att det är diskriminering, rasism och hatbrott mot gruppen etniska svenskar som ökar kraftigast i Sverige.

Den här diskursen representeras i Sverige dels av komplexfyllda personer med icke-västlig invandrar- eller adoptivbakgrund som Patrik Lundberg och Tobias Hübinette men också av etnomasochistiska pursvenska vänsterliberaler. Att lyssna till en diskussion mellan dessa personer på Twitter är som att flyttas tillbaka till det tidiga 1900-talets rasbiologiska debatt med den skillnaden förstås att det nu är den vita rasen som den rasistiska argumentationen riktar sig mot.

Uttalat biologiskt rasistiska texter publiceras ofta i ledande svenska medier. Ett exempel är Martin Ezpeletas artikel i Aftonbladet i juni förra året där etniska svenskar utpekas som fula och “manetfärgade” med “en dammtuss på huvudet” som genom genetisk uppblandning utifrån nu genomgår en skönhetsoperation till Ezpeletas rasideal med flackare näsvinkel, mörkare hår-, ögon- och hudfärg. En artikel från en etniskt svensk debattör som kallar invandrare för sotfärgade med en tuss svinto på huvudet och förespråkar genetisk uppblandning mot ett mer nordiskt skönhetsideal vore förstås helt otänkbar.

Om du utöver att vara vit också är man, heterosexuell och medelålders anses det som ytterligare försvårande och det är fritt fram att håna, förlöjliga, förnedra och avhumanisera dig som tillhörig dessa grupper. I det fallet får de självutnämnt “antirasistiska” vänsterliberalerna och de “rasifierade kropparna” med invandrarbakgrund som förespråkar rasåtskillnad hjälp av radikalfeministerna. Att sätta upp en pjäs av en mentalsjuk manshatare dömd för mordförsök som propagerar för etnisk rensning på alla vita män är i dessa kretsar det finaste du kan göra.

Inte bara pursvenskar utan även den invandrare till Sverige som inte ställer upp på den här diskursen och dristar sig att ifrågasätta den kan räkna med att bli utsatt för “antirasisternas” rasism. Vanligast är att man avfärdas som “husneger”, ett uttryck som trots att det innehåller det förbjudna ordet “neger” är tillåtet att använda under förutsättning förstås att man själv har de “rätta” åsikterna och den invandrare man använder uttrycket mot har “fel” åsikter.

Ett annat förbjudet ord är “blatte” som samlingsuttryck för icke-västliga invandrare i Sverige. Denna grupps motsvarande samlingsöknamn på etniska svenskar, “svenne”, är däremot tillåtet att använda. När eleverna i en skola med bara invandrarelever i problemförorten Husby norr om Stockholm kallar sin etniskt svenska lärarinna för “svenne banan” då tycker rapporterande journalist på SVT att detta är humoristiskt. Om etniskt svenska elever kallade en lärare med invandrarbakgrund för “blatte banan” kan var och en föreställa sig hur medierapporteringen skulle se ut.

I skenet av hur den svenska höjdhopparen Emma Green Tregaro skämde ut Sverige med sin queerextremistiska kupp under friidrotts-VM i Ryssland nyligen har jämförelser gjorts med när friidrottarna John Carlos och Tommie Smith under OS i Mexiko City 1968 på liknande sätt skämde ut sin nation, USA, genom att göra en “black power”-hälsning, en manifestation för den kommunistiska, våldsuppviglande och rasistiska organisationen Svarta Pantrarna.

Så här på 50-årsdagen för Martin Luther King Jr:s stora medborgarrättstal finns det anledning att reflektera över hur hans av Gandhis ickevåldsmetoder inspirerade rörelse snart kom att trängas undan av mer militanta och konfrontatoriska rörelser som Svarta Pantrarna. Det finns också anledning att fundera över att det i Sverige idag inom mediernas åsiktsnomenklatura är helt i sin ordning att hylla nämnda Carlos och Smith som hjältar och göra sig till språkrör för svenska invandrarorganisationer med samma extrema agenda samtidigt som det anses nödvändigt att censurera den fromme ickevåldsförespråkaren Martin Luther King Jr därför att han använde ordet “neger” i sitt tal.

När vi etniska svenskar återfår vårt fulla medborgarvärde, när rasismen och hatbrotten mot oss har avskaffats, när de strukturer inte längre finns som tillåter att vi diskrimineras på arbetsmarknaden och i utbildningsväsendet, att vi rasbestäms som underlägsna “vita” och hånas och avhumaniseras i den offentliga debatten, då ska jag så som Martin Luther King Jr i avslutningen av sitt tal för 50 år sedan utbrista i ett “Free at last, free at last. Thank God Almighty, we are free at last“.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

 


Utdrag ur Martin Luther King Jr:s medborgarrättstal i Washington den 28 augusti 1963:

  1. This momentous decree came as a great beacon light of hope to millions of NEGRO slaves who had been seared in the flames of withering injustice.
  2. But one hundred years later, we must face the tragic fact that the NEGRO is still not free.
  3. One hundred years later, the life of the NEGRO is still sadly crippled by the manacles of segregation and the chains of discrimination.
  4. One hundred years later, the NEGRO lives on a lonely island of poverty in the midst of a vast ocean of material prosperity.
  5. One hundred years later, the NEGRO is still languishing in the corners of American society and finds himself an exile in his own land.
  6. Instead of honoring this sacred obligation, America has given the NEGRO people a bad check which has come back marked “insufficient funds”.
  7. It would be fatal for the nation to overlook the urgency of the moment and to underestimate the determination of the NEGRO.
  8. This sweltering summer of the NEGRO’S legitimate discontent will not pass until there is an invigorating autumn of freedom and equality.
  9. Those who hope that the NEGRO needed to blow off steam and will now be content will have a rude awakening if the nation returns to business as usual.
  10. There will be neither rest nor tranquility in America until the NEGRO is granted his citizenship rights.
  11. The marvelous new militancy which has engulfed the NEGRO community must not lead us to distrust of all white people,
  12. We cannot be satisfied as long as the NEGRO basic mobility is from a smaller ghetto to a larger one.
  13. We can never be satisfied as long as a NEGRO in Mississippi cannot vote and a NEGRO in New York believes he has nothing for which to vote.
  14. […] that day when all of God’s children […] will be able to join hands and sing in the words of the old NEGRO spiritual,